Timmerhusens historia

Sverige är rikt på skog och en stomme av liggande timmer har varit den vanligaste i bostadshusen i större delen av landet från medeltiden och fram till andra hälften av 1800-talet. Ingen annan byggnadstyp har byggts under så lång tid och haft en sådan utbredning. De äldsta kända profana husen av liggtimmer är från 1200-talet. Fortfarande är timmerhuset vanligt på landsbygden. Men timmerhus finns också kvar i våra småstäder, vanligtvis dolda bakom puts och panel. De timmerhus vi ser idag är ofta ombyggda flera gånger. Ibland kan man ha använt en annan stomteknik, som t ex resvirke (stående timmer) vid om- och tillbyggnad. Det kallas då blandkonstruktion och innebär att huset inte längre fungerar som ett renodlat timmerhus. Rent kulturhistoriskt blir inte husen mindre intressanta för att de byggts om- och till. Tvärtom så berättar varje tillägg och förändring något om sin tids historia. Timmerväggen Den vanligaste timmerväggen är uppbyggd av stockar som bilats (huggits) släta till samma tjocklek, vanligen 5-6 tum, men det finns många varianter. Stockarna kan ha kvar sin naturliga rundning på både utsida och insida eller bara på utsidan. Det var vanligt i enklare hus som ekonomibyggnader och djurstallar. Om timmerväggen skulle likna en murad och putsad yta är ofta huset så fint timrat och slätbilat att fogen mellan stockarna knappast är synlig. Detta gällde bara de finaste husen. Fredrika Mellander Rönn